När man var en sådär 14-15 år, var livet inte så jävla komplicerat egentligen. Inte för mig i alla fall. Jag gick på mina fotbollsträningar, gjorde mina läxor och spelade golf ungefär en gång i veckan. Gick i kyrkan lite då och då när det krävdes för att få konfirmeras.
Jag vantrivdes med mina tänder, men efter två år bakom galler så gav även de med sig. Då var jag i och för sig redan 18 och hade väl inte kvar så mycket av den där tonåriga osäkerheten längre, men jag är ändå fruktansvärt glad över det leende jag nu kan visa upp. Även om det kanske bleknat en aning det sista året, så är det åtminstone rakt. För det är väl det som räknas?
0 kommentar(er)
