Åskan i bröstet dundrar så häftigt ibland att jag undrar hur det kommer sig att den aldrig slår igenom. Den liksom frustar och pustar, men jag släpper inte ut. Vägrar. Samtidigt viftar jag med mina vingar av sand. Det händer såklart ingenting alls. Vingarna förintas och intar pulverform så fort jag ens tänker tanken på att lyfta dem.
0 kommentar(er)
